Betydelsefull låt!
En sång till modet
Text & Musik: Mikael Wiehe
Här är en sång till modet
Den är till alla dom
som vågar tro på morgondan
fast natten är så lång
Här är en sång till modet
en liten, enkel låt
Det kanske verkar meningslöst
Men jag sjunger den ändå
Här är en sång till modet
till glädje, hopp och skratt
Till dom som tror på kärleken
fast hatet är så starkt
Till alla som slår sej samman
Till alla som ställer krav
Till dom som vet hur svårt det är
och ändå säger "ja"
Här är en sång till modet
hos dom som vågar se
Som inte låter tysta sej
men säger som det är
Till alla som bygger broar
Till alla som släpper in
Till dom som tror att människan
kan göra det, hon vill
Här är en sång till alla
som vägrar att ge opp
Till dom som kämpar vidare
fast livet är så hårt
Till alla som vågar längta
till nåt, dom aldrig sett
Som inte låter kuva sej
men håller på sin rätt
Här är en sång till modet
Den är från mej till dej
En liten enkel visa
med det, jag helst vill säg'
Så vårda den väl och lär den
och nynna den ibland
För då växer den och sprider sej
i hela Sveriges land
Mina arma ben...
Efter mitt vad med Sofie, att springa Göteborgsvarvet, tog jag mitt förnuft till fånga och bestämde mig för att dra ner lite på tiden på gymmet o ägna mig desto mer åt löpning.
Jag har alltid gillat att springa, så det skulle väl inte vara någon fara?
Jag har sprungit nästan varje dag i lite mer än 2 veckor och varit på kanske 4-5 intensiv/puls pass. Allt går så mycket lättare när man har ett mål att nå... men en sak har liksom stört min framfart!
Har haft lite ont på framsidan benet, vid skenbenet, efter träning, men inte värre än att jag fått halta upp för trapporna hos pappa. Jag har liksom fortsatt o kört på som vanligt. Men så i förrgår blev det lite för mycket tror jag. Mitt under min som mest intensiva period på rullbandet känns det som att benet bara försvinner. Puts, väck, flyger iväg på nåt slags krampaktigt moln (svårt att förklara, haha). Jag får hoppa på ett ben samtidigt som jag sänker hastigheten. Hur jag såg ut kommer jag inte att berätta, men jag tror ni kan ana. Alla som på något sätt har utsikt mot mig i lokalen glor som bara attan men till slut kommer en av gymvärdarna fram och jag får hjälp. Lite småpinsamt att inte kunna komma av rullbandet själv MEN det värsta av allt var att det va samma gymvärd som fick hjälpa mig när min axel gick ur led för någon månad sen, kände man lagom klen.
Efter ett samtal med noga utvalda frågor o lite kläm (som för övrigt var riktigt skönt) kom han i alla fall fram till att jag troligtvis hade drabbats av bursitis trochanterica. Ja, han sa faktiskt så...
Jag trodde självklart på det värsta och blev inte mycket lugnare när han sa "även kallat benhinneinflammation".
Den första tanke som drabbade mig var hur sjuk min lågstadiefröken blev av lunginflammation, benhinneinflammation kan ju knappast vara lindrigare?
"Det är inte så farligt, men du ska nog vila lite" hjälpte inte. Jag bestämde mig för att gå hem o söka på google, i hopp om att få veta hur länge till jag skulle överleva.
"Om man har överbelastat underbenets muskler genom att till exempel springa eller gå mer än vanligt, kan benhinnorna där musklerna fäster bli inflammerade och göra ont.
Oftast blir man bra från benhinneinflammation på egen hand men ibland kan man behöva behandling. För att undvika långvariga besvär är det bra att göra något åt dem så fort som möjligt.
Till en början har man ont efter att man har ansträngt sig, men fortsätter man att träna kommer smärtan också under själva aktiviteten"
"Man bör vila från den aktivitet som har utlöst besvären till dess att man inte längre har ont. Under tiden kan man motionera utan att belasta underbenen lika mycket, till exempel genom att cykla eller simma"
Det där lät ju inte så farligt! Framöver blir det alltså återigen gymmet som får den mesta av min dyrbara tid. Men jag tror också att jag ska våga mig in i Spinninghallen några gånger i veckan!? Vet vem, kanske blir det vätternrundan istället?
Barcelona
Precis hemkommen från en av Europas absolut vackraste städer.
Med en, numera 50 årig pappa, Stina, 2 systrar + systers kompis, pappas sambo + dotter har jag spenderat några otroligt fantastiska dagar i 38 grader!!!
Flygrädd som jag e var jag sjukt nervös inför flygresan, men allt gick faktiskt bra. Satte mig precis vid nödutgången och när jag fick hålla Stina i handen gick allt bra! Varje gång jag flyger bestämmer jag mig för att aldrig göra om det... ändå har jag flygit tur o retur 3 gånger på 3 månader =P Varför utsätter jag mig själv för denna stress?
Jag har kommit på att om jag tänker att döden inte är så farlig, att "dör jag så dör jag", blir jag lite lugnare. Men hur kul är den tanken EGENTLIGEN? =D
Förutom flygresan har jag upplevt allt man SKA i Barcelona. Jag har åkt turistbuss till alla sevärdheter med kamera runt halsen och hörlurar i öronen för att få all information om varje kyrka och kloster. Jag har legat på stranden brevid alla toplessbrudar och sliskspanjorer och känt mig som en flodhäst. Vi har haft inbrott i lägenheten och ficktjuvshänder i fickorna. Jag har gått på La Rambla och spridit småslantar till alla förstelnade människor, clowner och dansare. Jag har köpt billiga sjalar och blivit arg över alla överpriser som jag som turist går på. Jag har åkt taxi i 500 km/h och blivit avsläppt nånstans jag inte visste var. Jag ätit paella med sangria och smakat alla möjliga sorters tapas. Jag har ätit vattenmelon och baguett på stranden och blivit MÄTT av det. Jag har varit på klubbar och dansat rumpan av mig för att sedan gå hem sur över att alla killar/män/gubbar varit alldeles för närgångna... Men mest av allt har jag varit på en FC Barcelona match och sett riktig fotboll på en fet stadion där hemmalaget naturligtvis tog hem segern. Folkfest till tusen!
Jag har gjort ALLT!
Nu ger jag upp...
Jag förstår inte hur alla kan ha tillräckligt med tid till att skriva!?
Jag har dessutom inte tillräckligt med motivation heller. Gillar att uppleva =P
Dessutom har våren kommit, och vem vill sitta inne då?
Lägger ner det här med bloggandet så länge, Skriver jag ett nytt inlägg 1 gång i månaden får ni vara nöjda=)
Kram och lycka till med bloggandet!
Holländsk afton
Låter bilderna tala för sig själv =)
Amsterdam
Så hade vi äntligen köpt våra tågbiljetter och var på väg... Vi hade noga planerat vårt byte i Utrecht och var faktiskt inte så nervösa. Vi hoppade på tåget som vi TRODDE gick mot Amsterdam. På något sätt sa min magkänsla ifrån, jag kände att vi var på fel tåg! Vi bestämde oss för att fråga konduktören och efter vår fråga "is this train going to Amsterdam?" får vi reda på att vi satt oss på ett internationellt tåg påväg mot Tyskland. Vi blev sittande som nervvrak och bara stirrade på varandra. Som tur är var det en hållplats kvar i Holland innan vi skulle ha passerat gränsen, vi hoppade glatt av, tog en liten fika och sedan nästa tåg tillbaka mot Amsterdam.
Ca:16.00 var vi framme i super soliga Amsterdam och vi hann både med shopping och Kanalbåt. Underbart och absolut värt pengarna =)
Så har ännu en helg tagit sin början!
Vi kom på att detta är sista helgen vi är här! Med andra ord måste vi göra allt vi "måste ha gjort" NU!
Idag var vi lediga från våra praktikplatser och besökte skolan som vi har utbyte med. Började dagen, 12.00 med "art lesson" och vi fick välja mellan att göra keramik eller måla en tavla. Jag valde att göra ett hjärta i keramik, känner att mina målarkunskaper inte är på topp, eller någonsin har varit för den delen, men hjärtat blev helt OK. Efter det var vi på "english lesson" och hörde elevernas föredrag om sina praktikplatser, intressant. Vi reagerade på lärarens kommentarer till varje elev när de var klara. Man är van vid att få lite beröm och en applåd av klassen. Här började läraren direkt att säga alla fel personen gjort, vilka stavfel och uttalsfel, inför hela klassen. Sen fick personen gå och sätta sig igen. Kan inte kännas kul med tanke på allt arbete de måste ha lagt ner!!!
Sitter just nu och slappar på mitt rum. Väntar på att någon familjemedlem ska logga in på skype, saknar att prata med dom/er! Man blir så sentimental av att vara borta länge och det låter kanske klyschigt, men det är när man är borta lite längre som man inser hur bra man har det och hur mycket man faktiskt älskar dom man älskar =) Nu är ju inte 3 veckor jätte länge. Tvärtom känns det nästan lite tråkigt att det bara är en vecka kvar, det är ju nu man kommit in i allting och engelskan börjar flyta på riktigt bra. 4 veckor hade nog varit precis lagom, haha.
Ikväll är vi hembjudna till Perry (en holländare som var i Sverige) på holländsk middag, ska bli väldigt intressant. Förhoppningsvis slipper vi de friterade korvarna...
Imorgon drar jag, Sofie och Anna till Amsterdam så håll er uppdaterade!
Måste bara lägga till två små, halvbra bilder från igårkväll. Vi hade shoppingdag från 18.00-21.00, efter det tog vi oss en liten glass på Intermezzo, MYS! 
Det är det där lilla extra som räknas...
Idag har jag varit med om en alldeles förträfflig dag! Egentligen var det mesta som vanligt, men på många olika sätt har vi lyckats sätta guldkant på all vardag. Anna och jag tog med oss en god kycklingssallad till jobbet med en god dressing och varsen baguette. Det var så gott att slippa varma koppen och ostmacka. Solen sken också så vi var ute lite längre med barnen, de lekte bra själva så vi kunde stå och småprata lite. Kan en hel del fraser på holländska också. Idag sa jag "Pot the fitzers gans the well alle barne" som betyder "Ställ cyklarna längs med väggen alla barn". Det är inte så svårt om man bara försöker...
Alla föräldrar var av någon konstig anledning lite tidigare idag så Anna och jag hann med en buss 20 min tidigare än vanligt, med andra ord var vi också hemma 20 min tidigare. Eftersom det var vår tur att laga mat hoppade vi av uppe vid affären för att handla. När vi kommer fram ser vi att det är en marknad framför affären. Även fast vi inte fyndade något så var det lite speciellt, lite guldkant! På det topphumör som vi var bestämde vi oss för att överraska de andra med en efterätt. Massa frukter (Kiwi, mango, banan, päron, apelsin och stora fina jordgubbar) redo att doppa i smältchoklad!
Den blev mycket uppskattat! 
Som grädde på moset har vi sovmorgon imorgon och har blivit lovade "maten på bordet" när vi kommer hem
Nu väntar promenaden igen, idag blir det jag, Sara och Sofie =)
Return of the Routins
Sara och jag gick en två timmars promenad igår kväll, vi har lovat att vara hurtiga medans vi är här och sedan körde vi vårt ,nu mer dagliga träningspass i sängen. Det är perfekt med vår dubbelsäng, man kan ta upp hur mkt plats som helst =) Trist bara att inte Anna och Sofie vill träna med oss, vi hade kunnat tävla om vem som svettats mest...
Idag ringde Annas väckarklocka som vanligt vid halv 7, som vanligt låg vi kvar en liten stund. Sedan gick vi, som vanligt, upp och kokade oss gröt och hällde på äppelmos och mjölk. 07.50 tar vi som vanligt på oss skorna och traskar till bussen och precis som vanligt får vi vänta lite för länge, så där lagom länge så man hinner bli lite irriterad!
Som vanligt tog bussen 57 minuter och vi var framme vid Boomerang 08.58... Men vi ändrade faktiskt lite på rutinerna idag för vi ringde nämligen på karakotchers ringklocka istället för kakarotchers, men det var mest för att vi tittade fel! Dagen på förskolan var ungefär som vanligt, fast egentligen kan man inte säga så eftersom barn aldrig beter sig likadant, men vi var ute samma tid, lunch samma tid och gick hem samma tid...
I övrigt är vi alla lite småsjuka (Som ni kanske ser på bilden ovan?). Trodde till en början att det berodde på möglet i köket, men jag lyste lite fint i min hals och såg vita prickar på mina köttbullehalsmandlar och är det något jag vet vad det är så är de det... Förhoppningsvis blir allt bättre o imon kan jag INTE stanna hemma för då har Anna och jag bokat in ett möte med en förskollärare på Boomerang, vi har till och med förberett frågorna =) Antons fina SMS gör att jag överlever alla dåliga stunder och idag fick jag ett alldeles alldeles underbart SMS på bussen hem... Men det tänker jag inte berätta om hihi
Myskväll
Efter det dukade vi upp med allt gott vi kunde hitta. Chips, dip, nötter, lakrits, godis, choklad och dricka. Vi var verkligen värda detta efter en proppfull vecka med massa nya intryck. Man blir så trött av att hela tiden behöva tänka, man kan ju inte ens prata engelska utan att tänka:P Vi lekte lekar och sjöng sånger, dansade lite tillsammans och gjorde grimaser över till grannarna, fantasirikt! I Holland börjar man parta vid 11 ungefär, sen slutar man ungefär vid 4. Vi började med Tacos vid 8 och 24.00 låg vi alla och sov.
08.00 Anna går upp och tvättar, duktigt gjort tycker jag
09.30 Sofie och Sara smyger upp, jag försöker låtsas sova för att få vara i fred
10.00 Jag ger upp och tar mig ut ur sängen
10.30 Frukosten serveras, en hel buffé nästintill och ALLA hjälptes åt, tro det eller ej.
Nu ligger Anna och jag o vilar i sängen, klockan är 11.47. Vi hade planerat en mysig dag på stan med shopping och glassätande men regnet öser ner. Fy så tråkigt... Hoppas innerligt på att det snart blir bättre för jag måste hitta en fin klänning. Ikväll vankas det nämligen pubrunda med hollandisch people.
Vi Saknar dig GUN!Här kommer lite bilder på vår öldusch och från min praktikplats.
Holland
Egentligen hade jag inte behövt det, men eftersom jag var så inställd på det från början så måste jag erkänna att jag känner ett beroende trots allt.
Vi har det superbra måste jag säga och min praktik går som en dans. Barnen är mellan 6 veckor och 4 år så med andra ord tar jag hand om små pyttebebisar. Åhåå jag vill ta med mig alla hem! Personalen är bra, fast det kan vara lite svårt att kommunicera med dom om inte kan engelska. Jag har upptäckt hur mycket man använder kroppsspråket när man pratar, jag förstår väldigt mycket av vad barnen vill utan att jag förstår vad dom säger.
Tillburg, ungefär lika stor som Malmö, är cyklisternas stad. Man cyklar överallt och cyklisterna har sina egna trafikregler kan man säga:P Jag har nog cyklat i snitt 2 timmar om dagen, skönt men jobbigt. Vi bor 10 min från stan med cykel, i ett studentområde. Egentligen har vi varsett rum men Anna, jag, Sofie och Sara har flyttat ihop våra sängar, det blir så ensamt annars =) Alexandra och Lina bor i den andra lägenheten! Dom är 17 år och har sina egna rum, jag är 20 och vågar inte sova själv, det är lite oroväckande! Lägenheterna är helt OK men tyvärr måste vi ha gardinerna fördragna hela dagarna pga. otrevliga Manliga grannar (borde färgat håret innan jag åkte).
Holländarna röker överallt och jag passivröker säkert 3 cigaretter om dagen, men ändå väger allt det positiva högre!! Självklart längtar jag hem nåt otroligt, men än så länge har jag bara gråtit 2 ggr och det är helt okej för att vara mig. Mest saknar jag Anton, med honom här skulle allt vara perfekt!
Väntar precis på att maten ska bli klar, det är sofie och saras tur att laga, är hungrig som en varg, dom äter nästan Aldrig här!
KRAM på ett tag
Sara,Sofie,Anna Inrökt pub Shopping Cykelgarage Jag äter Croquette
20 år o allt...
Det är ju så mycket som har hänt sen sist. Jag har hunnit med 3 veckors praktik på en natt och helgöppen förskola. Massa mysiga barn att natta och trevlig personal att sitta uppe och babbla med när barnen somnat. Det är helt knaisgt va roligt jag haft! Dessutom hade jag ju turen att få plats i eskilstuna, med andra ord fick jag vara med min arbetslösa pojkvän i massa dagar =)
Dessutom har jag hunnit med att tatuera mig, fira påsk och fylla år. Tatueringen är egen design, symboliserar Anton och nej, det gjorde faktiskt inte ont!!! Det jobbigaste är att man inte får bada på en månad, jag som älskar att bada.
Min födelsedag firades först i Eskilstuna, Anton kom med frukost på sängen och ett fint paket. Paketet innehöll en Melodica och jag känner en stor press på att lyckas prestera. Den första låten jag lärde mig var Lottas födelsedagssång och sedan Hello saferide, så mycket längre har jag faktiskt inte kommit, men Love me tender är på G! Vi åkte vidare till min kära hemstad och firade med mor, Mats, Lisa och Alice på kvällskvisten. Vi åt årets första svenska jordgubbar och doppade i smält, varm choklad, mumma!
Resten av firandet vill jag helst glömma, Lördagen med mammas släkt, söndagen med pappas släkt och sedan hos kusinen på kvällen. Jag har ätit upp mig 3 kg, på allvar. Men det kanske det var värt med tanke på alla underbara presenter jag fått. Förutom melodican: En laptop, cykel, eltandborste med massa onödiga men kuliga finesser, en rakapparat, respengar till Holland, wokpanna m. tillbehör, böcker, rosor, påskägg, äggkoppar, mustaschmemory och massa annat smått och gott! (ibland är det bra med stor släkt)
Förresten fick jag en JÄTTESTOR väska med. Den håller jag på att packa för fullt inför Holland! Till min stora skräck upptäckte jag precis nyss att endast min necessär väger 4 kg, allt får tillsammans väga 20 kg, hur ska det gå!? Jag är verkligen usel på att vara sparsam på packningen... Speciellt när det gäller krämer o sånt, hur klarar man tre veckor utan skrubb liksom?
Jag är i alla fall spänd till tusen nu men vet att allt kommer gå super, bara jag får med mig min feta necessär. (Ska nog gå och rensa den nu)
Inser nu att jag borde skriva oftare så det inte blir så här kortfattat och ihoptryckt. Förhoppningsvis kommer ni kunna följa mig här, under min 3 veckor långa vistelse i Holland.
Kram från mig för en tid fram över.
Dåligt!
Men jag lovar att efter 3 veckor i Holland ska jag försöka anstränga mig =)
Kanske blir det till och med något inlägg när jag är där, eller kanske till och med innan?
VÅR
och jag har varit duktig och bara gjort nytta!
Började dagen med 3 föeläsningar på 2 timmar för att sedan dra vidare till friskis och köra ett hårt gympass.
Var väldigt nära att jag struntade i träningen för att komma tidigare hem till Anton, men i sista sekund skärpte jag mig och det ångrar man ju inte direkt efteråt (sommaren 2008 är nära!)
Hemma väntade min finaste och jag önskar att det alltid vore så! Att Anton är hemma och väntar på mig, det är så mysigt, hihi. han hade knappt gått upp och inte varit ute på hela förmiddagen så vi bestämde oss för att gå till Holmen och njuta av det fina vädret. Kameran följde med och vi hade en oerhört trevlig stund tillsammans!
Ikväll blir det jazzkonsert med Hanna klockan sju, och sen invigning på City gross för mig, Anton, Alice och mamma!
Tårar
Det var så skönt och så underbart att få gråta tillsammans med andra som jag vet känner samma saknad!
Lenas föräldrar och dotter var med, en sån oerhört stor sorg, att förlora sitt barn eller sin mamma...
Vi läste dikter, sjöng sånger, lyssnade på sånger och mindes Lena som den fantastiska person hon var.
Jag tror det var först idag jag insåg att hon verkligen är borta, för alltid! jag kommer aldrig mer få se henne, aldrig mer få höra henne skratta eller vara arg. Det är en så stor saknad som bara inte går att beskriva med ord!
Skulle egentligen bara vilja stanna hemma, men det är bättre att göra saker, jag vet att Lena skulle säga "Ryck upp dig nu". Sen fyller ju min barndomsvän Fia 20 år, och det får man inte missa! Fast egentligen fyller hon bara 4, det är ju skottdag idag =) (den dag då, det enligt tradition, även är tillåtet för flickor att fria...)
